Hösten 1961 revs raden av 1600-1700 talshus i kv. Sundin vid Alamedans södra sida. Till tomt nr 5, gatuadress Alamedan 21 hörde de två närmaste byggnaderna på teckningen. Tre rum i bottenvåningen på det bortre huset fanns takmålningar utförda direkt på träet. Rester av väggdekoration hittades också. Genom frikostig hjälp från Bostads och Industribyggnads AB kunde samtliga tre tak med bjälkar och bräder tillvaratas för Blekinge Musées räkning.
Teckning av Erik Langemark



Det praktfulla välbevarade barockmåleriet i taket i salen på Alamedan 21. Var skyddat och gömt av ett vitlimmat undertak som var fästat på bjälkarna.
Foto Ateljé Floberg Karlskrona 1961

Enl. en rapport från Blekinge museum i Blekingeboken kan man läsa följande. Tillväxten av föremål under 1961 utgörs av 151 nr, de flesta gåvor av vilka följande särskilt kan nämnas.
Akvarellmålning med motiv från Lyckebyån, utförd av J.F. Juhlin (1798-1843) av fröken Elin Ljungquist Göteborg enl. testamente.

En samling äldre fiskredskap av fiskare Jöns Jeppssons sterbhus Hörvik.

En samling märkdukar och broderade tavlor, av köpman Olof Söderström Karlskrona enl. testamente.

Ålkupa av flätade videkvistar av fiskeritjänstemannen Mr Christoffer Moriarty, Dublin Irland.

Målade takbjälkar och takbräder från tre rum i bottenvåningen av huvudbyggnaden på tomten nr i kv Sundin Alamedan 21 Karlskrona av Bostads och Industribyggnads AB Karlskrona

Karlskrona Stortorget Foto Olle Wintzell Ronnebygatan 23 Karlskrona i slutet på 1800-talet eller i början på 1900-talet		Wemö parken Lars-Petter stugan Högloftstuga, huset är flyttat från Holje Jämshög sn. (K) teckningen gjord av en okänd          konstnär.	Alamedan 11  1989

Ur Blekingeboken 1962




Från Blekinge till Fehmarn

Arbetsutvandringar och emigration från Sverige över södra Östersjön
Under de svåra Nödåren i Sverige på 1870-1880 talet Utvandrade från Sverige över 1/2 miljon Svenskar, det stora flertalet till Amerika och Australien. En liten grupp gav sig av som säsongsarbetare till Schleswig Holstein och ön Fehmarn. Där fick de sysselsättningar hos byhantverkarna och lantbrukarna. De som reste till Fehmarn kom från trakterna av Karlskrona, Kalmar och Oskarshamn. En köpman och platsförmedlare som hette Ettler och var från Burg på Fehmarn åkte på vintern till Sydsverige och gjorde upp arbetskontrakt med svenska arbetsförmedlare. Tidigt på våren åkte svenska män och kvinnor till Fehmarn Oftast gick resan över Lûbeck, ibland via Köpenhamn.
De här svenskarna var utan undantag duktiga och flitiga arbetare. Många av dem stannade kvar på ön och gifte sig.
Svenskarna var pålitliga, och mycket händiga och duktiga i arbetet.

Notisen är av Peter Wiepert


En gård i Klausdorf omkring 1904 här bodde lantarbetaren Erik Johan Eriksson från Kristianstad. Han blev senare fiskare. Hustrun hette Trude Ahrens, och hennes bror var gift med Charlotta Holmquist från Karlskrona död 1960.
På 1960-talet levde fortfarande ett par gamla svenska kvinnor på Fehmarn som kom dit någon gång på 1890-talet. Men de kunde knappast förstå eller prata svenska. De hade under sina femtio år sällan haft anledning att använda sitt modersmål.
De första svenskarna kom till Fehmarn efter det tysk franska kriget, då fördämningarna mot havet anlades och arbetsmarknaden på alla sätt blev livligare.
Efter 1895 minskade invandringen, efter 1900 kom det enstaka svenska arbetare i allmänhet anförvanter till svenskar som gift sig där.

Köpmannen Ettler från Burg förmedlade svenskar från Sverige till Fehmarn:
1876: 40
1886:103
1892: 74
1896: 26
Efter år 1885 kom det dessutom en del svenskar vid sidan om. På ön fanns det bönder som skaffade svensk arbetskraft utan Ettlers förmedling. Efter att det tidigare hade arbetat sådana som Ettler hade förmedlat till dem.
Svenskarna samlades i Karlskrona en bestämd dag i Januari. Ofta först till Kyndelsmässodagen i början av februari. Hos en kryddkrämare Eriksson. som kallades för hönsafångaren. Härifrån skickade han dem senare till Ettler i Burg  och andra förmedlare i Ostholstein.
Det fanns en förmedlare från Aalborg Danmark som verkade i Neustadt i Holstein. Han hette Duus och han skaffade framförallt arbetsfolk ifrån Halland. Han var harmynt och talade danska, svenska och plattyska om vartannat. Svenskarna gav honom öknamnet "språkblandaren".
Arbetskontrakten undertecknades i Karlskrona på en krog vid torget. Vid de här tillfällena låg det en bibel på bordet.
Köpman Ettler hade lättare att värva folk än Duus från Neustadt , då han på sina uppdragsgivare från Fehmarns vägnar uppträdde mer spendersamt och allt som oftast kunde bjuda på en snaps. Då "en stor en" och även ett krus öl. Han framhöll löneutsikter och arbetsförhållandena på Fehmarn på bästa sätt. Duus som var en "tvärvigg" retade sig på det här och försökte varna Svenskarna för bondeslaveriet på Fehmarn. Men han lyckades inte så bra för Ettler hade bättre värvare och pådrivare.
Innan vårarbetet tog sin början kom svenskarna till Lûbeck för det mesta med båt från Karlskrona och Kalmar. De som värvats till Neustadt och Fehmarn for vidare med båt till Fehmarn. På de här resorna uppstod det ofta tvister och motsättningar mellan Köpman Ettler och Duus. Ingen av dessa herrar drog sig för att erbjuda män och kvinnor som såg särskilt friska och arbetsdugliga ut. Högre lön än den de hade kommit överens om i Sverige. Ibland lyckades de locka över någon svensk till sig. Men detta kunde bli dyrt för den svensk som bröt kontraktet. Duus var en slipad "Havhok" (gam) som de här platsförmedlare kallades. Han drog dem som brutit kontraktet med honom inför rätta Straffet blev förhållandevis hårt. Oftast var det ju så att svenskarna hade inte klart för sig att kontraktsbrottet kunde få så obehagliga följder.
I Burgstaaken, en hamn och fiskeplats söder om Burg möttes svenskarna upp av sina arbetsgivare. Och här återlämnades de efter sommarens arbete oftast var de försedda med en rejäl packning om de skött sig väl i arbetet. På återresan till Lûbeck var det livat och glatt man drack och dansade. Så ibland tog besparingarna slut redan i Lübeck, de hade drukket i vandet.
John Karlsson från Borgholm återvände till Fehmarn med samma båt som kom sent om kvällen till Ettler i Burg. Han slog näven i bordet och sade Ikke tilbake Ig bliven her!  Och han stannade Jonnkarle blev sedan bofast på Fehmarn och levde där i ytterligare 50 år

Den Svenska översättningen från det tyska manuskriptet är gjord av Karin Atterman
ur Blekingeboken av 1962 års årgång.